Välkommen till min blogg: Grentze Poetry – Där orden får vingar

Från berget

Jag står på berget och ser över fjärden.
Båtarna vilar på sommarens yta.
”Vi är sömngångare. Månar på drift.”
Så säger de vita seglen.

”Vi smyger genom ett sovande hur.
Vi skjuter sakta upp dörrarna.
Vi lutar oss mot friheten.”
Så säger de vita seglen.

En gång såg jag världens viljor segla.
De höll samma kurs – en enda flotta.
”Vi är skingrade nu. Ingens följe.”
Så säger de vita seglen.

Det är något alldeles speciellt med Tomas Tranströmer. För mig är han nog den absolut bästa poeten någonsin. En dag snubblade jag över hans bok ”Från 17 DIKTER till FÖR LEVANDE OCH DÖDA” av en ren slump, och den dikten jag läste där slog an något djupt inom mig.

Min egen resa in i poesins värld började dock långt tidigare. Som ung kille kände jag mig ofta förvirrad, ledsen och ibland riktigt deprimerad. Det kanske låter konstigt, men det var då jag började läsa dödsannonser. Ja, jag bar på en dödslängtan under den perioden… Men det var just dikterna i de där annonserna som väckte min nyfikenhet för poesi överhuvudtaget. Jag hoppas innerligt att det var just den nyfikenheten som, flera år senare, en vacker dag ledde mig till Tranströmers bok. Jag minns tyvärr inte om jag köpte den på chans eller om jag redan hade hört talas om honom. Boken är hur som helst tryckt 1997 i Danmark – samma år som jag tog studenten. Idag är sidorna gula och pärmen har tappat all sin stadga, men den här boken var verkligen porten in till den ”riktiga” poesin för mig. Och just dikten jag tänker på sitter djupast i mitt hjärta av alla dikter jag någonsin läst.

Jag tror att poesin blev min tröst. Den fick mig att känna mig mindre ensam. Jag kunde verkligen identifiera mig med dikterna och jag kände en stark samhörighet med poeterna. Det var som att få en bekräftelse på att jag inte var ensam med mina tankar och känslor.

Jag tror att många har upplevt något liknande, fast kanske oftast genom musik och dess texter. För mig har dock poesin tyvärr ”förstört” min förmåga att verkligen uppskatta svenska sångtexter. Jag retar mig på alla krystade rim och hur dåligt skrivna och innehållslösa de ofta är, i mina ögon. Det är nästan så jag kan förutse nästa textrad, för jag ”förstår” vilket ord textförfattaren kommer att rimma med.

Just nu, medan jag skriver det här, kommer jag att tänka på ett av de värsta nödrim jag minns: ”öken” och ”spöken”. Jag har ingen aning om vad låten heter, men jag har för mig att den är skriven av Benny och/eller Björn från Abba (vilket är en liten besvikelse!). Efter att ha hört de raderna kan jag helt enkelt inte lyssna på den låten igen!

Nåväl, välkommen hit till ”Grentze Poetry”. Jag har inget direkt uttalat mål med den här bloggen. Jag tycker bara att poesin förtjänar en större plats i vårt samhälle. För mig är poesi konst. Varför pratar vi bara om Carl Larsson, Picasso och andra målare när vi talar om konst? I min värld krävs samma skicklighet för att skapa ”verklig” konst, oavsett konstform. Larsson var ju fenomenal på att blanda färger, men kunde han leka med och ”blanda” ord på samma sätt som Erik Axel Karlfeldt? Förmodligen inte. Både Larsson och Karlfeldt skapar fantastiska bilder, men på olika sätt. Larsson säger: ”Här har du min bild,” medan Karlfeldt säger: ”Här har du min text… bilden får du skapa själv.” Poesin lämnar kvar något åt din fantasi, vilket konst (om den inte är abstrakt) inte gör. Poesin gör faktiskt läsaren till en konstnär!

En annan sak som skiljer de här två konstarterna åt är att en tavla kan alla ”titta på” (se), men en dikt kan inte alla ”läsa” – den kräver kanske lite mer av dig.

Hur som helst! På den här bloggen kommer jag att varva mina egna ”verk” med dikter av kända poeter. Så, med den här texten hälsar jag dig välkommen in i min värld; poesins värld!

---