Jag behöver inte älska den mark jag trampar varje morgon,
inte svälja dess tempo som en självklar lag.
Förlikning är inte ett kapitulerande,
utan en mur, låg och tydlig,
resning mot det som vill ta allt.

Arbetet får kräva mina händer och min tid,
men mina känslor bor i ett annat hus.
Det har ingen inteckning i min glädje,
inget anspråk på min lojalitet.

Min kompetens är till salu,
men min själ är inte en del av kontraktet.
Det är sällan handgreppen som tynger,
utan nätet runt omkring:
den påtvingade leendet, den osynliga plikten,
kravet på att spela entusiastisk inför det jag bara utför.

Men jag har rätt att vara professionell utan att brinna.
Jag kan göra min del och sedan gå.

Motståndet inom mig är inget fel att reparera.
Det är en väktare.
Det står vid dörren till min frihet, min återhämtning, min egen rytm,
och påminner om att min energi inte är ett oändligt byte.

Att sakta ner är inte en karaktärsbrist,
det är att lyda en mänsklig lag i en mekanisk värld.
När rummet krymper och kraven staplas,
skalar jag bort allt som inte är mitt.
Inte vad jag borde klara om jag var av stål,
bara vad denna stund faktiskt kräver.

Arbetet får vara en bro som bär min försörjning,
men det får aldrig bli floden där jag drunknar.
Jag får bidra utan att förbrukas.
Jag får finnas till utan att mätas i vad jag producerar.