Vi reser underverk av glas och stål,
mot höjder ingen tidigare trodde var möjliga.
Vi når våra gränser, vi når våra mål,
men våra segrar är bräckliga och löjliga.
För vi bygger inte av nöd eller tvång,
vi bygger för att vi kan – en sista gång.

I öknens tystnad reser vi en katedral,
ett monument över vår egen förträfflighet.
Men planen var brusten, vår blick var smal,
och bristen på insikt blev vår verklighet.
Vi lämnar verket åt vind och förfall,
medan öknen viskar sin dom, så kall.

”Denna gång blir det annorlunda,” säger vi stolt,
medan vi återupprepar historiens mönster.
Vi gjuter i betong det vi tidigare sålt,
och stirrar ut genom nya, putsade fönster.
Men katedralen faller, precis som förut,
innan den första psalmen ens klingat ut.

Från sextiotalets rymdfärd till maskinens intelligens,
skriver framtiden lovord om vår snabba färd.
Men ingen ser spåren, ingen ser vår gräns,
eller ruinerna av en sönderbruten värld.
Där mossa nu täcker det vi glömt bort,
det som byggdes för stunden, förvånansvärt kort.

Vi lever i glansen av det vi har skapat,
men priset för resan har börjat tas ut.
Över de marker vi girigt har kapat,
sjunker nu hoppet, steg för steg, minut för minut.
För ingen klyvning av atomer, ingen rymdraket,
kan hejda de flodvågor som dränker vår planet.

Inte heller AI kan rädda oss nu,
från hettan som dallrar eller luften som dör.
När marken är giftig och himlen är sju,
står vi ensamma kvar vid vår egen ruinör.
Allt detta vi förlorat, allt vi har förstört,
bara för att vi kunde – och aldrig för att vi bör.