Färjekarlen i köttet

Floden rinner inte under marken,
den pulserar genom tinningar
och slickar mot bröstkorgens revben.

Vid kajen står han.
Oljemörk i huden, stum som ett ankare
av bortglömda ord.
Han väntar på att du ska tröttna
på att ro åt två håll samtidigt.

På ena stranden:
det tunga, obönhörliga.
Köttet som blöder när det stöts mot hörn,
tidens klockor som tickar i lera och skelett.

På andra sidan:
det gränslösa mörkret.
Det inre havet,
där skuggorna har starkare röster än de som lever
och väggarna andas i otakt med pulsen.

Ibland sluter de ett stilla avtal.
Kroppen bär själen genom regnet
medan händerna tänder ljus –
ett bräckligt samförstånd:
du får huset om jag får drömmen.

Men oftare slår de mot varandra som skepp i sidled.
Kroppen stelnar i skräck
medan sinnet rasar mot väggar som inte syns,
och konflikten blir ett skrik i tystnaden:
Vem är det som styr farkosten egentligen?

Charon skjuter ut båten från land.
Stången träffar bottnen med ett dovt dunk,
vattnet är grumligt av allt det vi inte sa.

Hans hand mot din axel är tung av överfarter.
Han bryr sig inte om du flyr till skuggorna
eller klamrar dig fast vid jorden tills fingrarna blöder.

Han bara för dig över.
Från en värld som skaver
till en värld som slukar.
Mitt på floden, i skymningen mellan hjärtslag och tanke,
får de vila för ett ögonblick:
både den som bygger världen,
och den som drömmer den i sank.