Jag hoppas att du nyss läst sidan ”Om”. Har du det, så vet du att den börjar med en dikt av Tomas Tranströmer. Om du inte har läst den än, så rekommenderar jag det varmt – du får både ta del av en fantastisk dikt och samtidigt lära känna mig lite bättre.

Nu tänkte jag dela med mig av ännu en dikt av Tranströmer. Men först – en kort presentation av vem han var.

Tomas Tranströmer (1931–2015) var en av Sveriges mest älskade poeter. År 2011 fick han Nobelpriset i litteratur. Hans dikter är kända för att vara både enkla och djupt tänkvärda – ofta få ord, men fulla av starka bilder och känslor. Han kunde få vardagliga stunder att kännas magiska eller existentiella, och han skrev ofta om naturen, stillheten och det inre livet.

Förutom att vara poet jobbade han som psykolog, något som också färgade hans sätt att se på världen. Bland hans mest kända böcker finns 17 dikter, Östersjöar och För levande och döda.

Efter en stroke 1990 blev han delvis förlamad och förlorade mycket av sin talförmåga – men han fortsatte att skriva. Hans poesi är översatt till mer än 60 språk och berör fortfarande människor över hela världen.

Ostinato

Under vråkens kretsande punkt av stillhet
rullar havet dånande fram i ljuset,
tuggar blint sitt betsel av tång och frustar
skum över stranden.

Jorden höljs av mörker som flädermössen
pejlar. Vråken stannar och blir en stjärna.
Havet rullar dånande fram och frustar
skum över stranden.

Där har vi T. Tranströmers bildrika poesi i ett nötskal, enligt mig.