Nu ska ni få läsa en dikt jag skrivit själv. Men först tänkte jag berätta lite om hur jag brukar gå till väga när jag skriver. Ofta börjar det med att en fundering eller en tanke dyker upp i huvudet, och då sätter jag mig bara och skriver ner allt. Jag låter orden flöda fritt och bryr mig inte ett dugg om stavning, styckeindelning eller sånt. Ofta blir texten sedan liggande, kanske läser jag den aldrig igen. Men om jag återvänder till den, då tror jag att det finns en mening med det – något säger mig att ‘det här ska bli en dikt!’. Då börjar jag skala ner texten. Jag plockar bort alla onödiga ord och utfyllnader. Ganska ofta blir det bara två, tre ord kvar från varje mening, liksom själva kärnan. Och utifrån det här ”magra skelettet” börjar jag sen bygga min dikt.

Komma ut

Jag tänker på de där platserna
skärmarna, flödena,
där unga visar upp sina själar
som om sanningen bor i likes.

De säger att de kommer ut,
som om världen väntar med applåder.
Men livet fungerar inte så.
Verkligheten är tystare.
Den dörren, den glittrar –
men bakom den förändras allt.
Inget blir som det var.

En osynlig stämpel.
Fastklistrad.
Du trodde du vann –
men kanske var det samhället som vann över dig.

Att tala, att tiga –
båda kräver mod.
Du är du.
Och det räcker.
Oavsett om världen vet
eller om den aldrig får veta.

Garderoben är ingen plats –
den är en känsla.
Den bor i bröstkorgen,
inte i kläderna.
Det handlar inte om att du döljer dig för mig.
Du skyddar något i dig själv.

I en bättre värld
skulle ingen fråga,
ingen döma,
ingen behöva förklara.
Men vi lever inte där –
inte än.

Så vad du gör
och när du gör det
är upp till dig.

Vill du stå i ljuset – gör det.
Vill du smälta in – gör det.
Det finns inga måsten,
inga regler
,bara du,
i ett rum någonstans.

Kanske ensam.
Kanske rädd.
Kanske fri.

Och det är nog så mycket mer
än vad någon annan
någonsin behöver veta.