En värld vi kallar vår,
ett smart fängelse i sig,
inte av järn, ej av sten,
men av tid, begär och distraktion.

Vardagens slit och evig cykel,
från födelse till den kalla döden,
allt för att själen ska vända bort,
från sitt sanna inre.

Arkitekten är demiurgen,
med fångvaktare vid sin sida,
de upprätthåller den sköra illusionen,
att detta är allt som är.

Ett förrädiskt fängelse det är,
som förför med glädje och passion,
eller fångar med rädsla och smärta,
allt för att hålla oss kvar i leken.

Förhäxade är vi, ja,
av vår materiella värld,
bundna till den i nöd och lust,
utan frihetens ljus.

Men i väggen finns en spricka,
ett ögonblick av djup stillhet,
en dröm, en känsla som växer,
att det finns mer än så här.

Dessa blixtar, glimtar genom gallren,
de visar en väg ut, en väg till frihet,
följ det ljuset, och du går fri.