Det är inte kedjan som håller dig fängslad,
utan din blick på låset.
Världen kräver din rygg under oket,
den mäter din tid, din svett, dina steg,
och säger: Du måste.

Men titta närmare på tyngden.
Mitt i det mekaniska, mitt i strukturen som skaver,
hörs en röst som talar genom bruset:
Ta på er mitt ok och lär av mig,
för mitt ok är milt och min börda är lätt.

Det är inte en flykt från plikten,
utan en inbjudan att dela den.
Oket vilar på axeln,
men handen – din innersta vilja – är fri.

Att hålla sitt hjärta mitt i det
är att inte låta leran bli till guld,
men att minnas att även leran rymmer Gud.
Det är att gå in i stormen
inte som ett offer för vindarna,
utan som den rymd där stormen tillåts rasa.

Du stämplar in, du gör din plikt,
du bär det du behöver bära.
Men i bröstet vilar hjärtat som en öppen, kupad hand,
orört av bruset,
helt och hållet ditt.