Jag minns då jag var liten, leken som hette ”Hela havet stormar”. Jag kan känna mig där än, som ynglingen som stod ensam, stum, i mitten av cirkeln av alla stolar, då alla andra satt sig och föll ut i det förlösande skrattet. Jag minns det som igår.

Jag minns även gymnastikens sal, och de hånfulla skratt som skar, då mina mysbyxor drogs till knäna. En plötslig blottad hud. Jag minns det som igår.

Idag är dock en annan dag, men jag står här igen, med arslet bart och en jävla massa stolar, samma cirkel, samma smala mitt. Men stolen som saknas är stolen för mig.

Nedlåtna blickar, leenden och skratt när jag ges min plats på den bara backen. Men tåget måste gå, alla ska med. Jag sitter inte i mitten av cirkeln, jag har fått min plats – men inklämd, alltid inklämd, mellan alla de andras stolar.

Alltid en fot utanför. Alltid den som ser. Alltid den som minns. Jag minns det som igår.