Kan det vara så, att ett skikt vilar dolt,
likt en hinna vi ännu ej rört?
Inte en fjärran strand eller sagans land,
men en sanning vi sällan har hört.

Det är ingen separat plats vi når,
inget rike långt bortom vår sfär,
men en verklighet som plötsligt blir vår,
när de inre bilderna tärs.

När murarna faller och tanken tar slut,
och det invanda tappar sin färg,
då kliver vi in, då kliver vi ut,
bland intuitionens glödande berg.

Det är ingen hymn, ingen andlig rituell,
inget namn under stjärnornas hus.
Bara ett medvetande, vaket och sällt,
i ett levande, darrande ljus.

En pånyttfödelse, tyst och total,
ett uppvaknande, rått och sant.
Vi vandrar ur vanans instängda sal,
mot en vy som är helt obekant.

Och blicken blir ny, den ser aldrig mer
vårt liv ur den vinkel vi haft.
Allt är förvandlat i det som sker,
genom medvetandets dolda kraft.

Ändå är stenen den samma som förr,
och jorden bär samma gestalt.
Vi har bara öppnat en inre dörr,
och plötsligt – förändrades allt.