Bläcket är inte bläck.
Det är tyngd.
Mörker.
Upphämtat ur tjäran
som långsamt lagt sig
på botten av min själ.

När tomheten kommer –
den välsignade, livsfarliga tystnaden –
börjar händerna röra sig
utan mig.
Två bleka spindlar
väckta av papprets lukt.
Jag betraktar dem
som om de tillhör någon annan.

Pennan hålls hårt,
krampaktigt,
med en hunger som liknar begär.

Skriv,
viskar handlederna.
Aldrig hjärnan.
Aldrig därifrån.

Hjärnan är bara en grindvakt,
en trött moralist
med nyckelknippa och samvete.
Men i nuet
somnar han.

Då stormar drifterna fram.
Fingrarna blir deras språk.
Ord jag inte minns att jag kan,
meningar som smakar
metall
och gammal skuld.

En flodvåg utan vilja.
En psykisk automatism.
Detet
har redan tagit pennan.