Vid Slussen, där betongen gråter rostigt vatten,
och vinden piskar ansikten som döljs i kragar,
där sitter Du inte på en tron av guld och dömer.
Du sitter på en bänk med den vars darrande händer
förgäves söker värme i en tom kaffemugg.

Här är svaret inte en logisk ekvation om ondska,
inte en urmakare som ser sitt verk gå sönder.
Nej, Du är nervtrådarna i den som brister,
Du är den tysta sucken i en lägenhet i förorten
där ensamheten blivit en möbel man inte kan flytta.

Om Du är processen, så är Du också såret.
När vi blöder, blöder Du in i oss,
en bilateral smärta under en stålgrå himmel.
Du tvingar inga mirakel genom asfalten,
men Du är den envisa kraften som får ogräset att spricka fram,
som lockar oss att se varandra, trots allt.

I ett land som vill försäkra sig mot allt ont,
som bygger murar av välfärd mot dödens kyla,
påminner Du oss om att vi är ett.
Lidandet är inte ett straff, det är en del av flödet,
och i varje brustet hjärta slår Din egen puls –
Gud som inte räddar oss från mörkret,
utan som räddar oss genom att vara mörkret med oss.