Vi föds i rum med färdigvalda färger,
där golven nötts av steg vi aldrig sett.
En gammal mantel, tung av gyllne ränder,
blir till ett skydd mot allt som känns för hett.
Det är så tryggt att vandra andras stigar,
där varje sten är lagd av fars och farfars hand,
men själen tystnar sakta, när den tiger
och knyts av trohetens osynliga band.

”Så har vi alltid gjort”, blir till ett lås,
en grind som stängs mot allt som vill slå ut.
Där traditionens tunga rök ska fås,
där dör den tanke som vill nå sitt slut.
För den som vandrar blint i andras spår,
ser aldrig mer än nacken på sin nästa.
Och åren går, och hjärtat aldrig når,
den vilda mark där man får pröva på sitt bästa.

En märklig vördnad har vi för de döda,
en rädsla att de röster som försvann,
ska se vår frihet som en livets möda,
och döma oss för att vi blev till ”sann”.
Men rötter ska väl ge oss kraft att sträcka,
vår krona mot en himmel, blå och vid?
De ska väl inte tvinga oss att räcka,
bara till gränsen för en svunnen tid?

Så välj att bära elden, inte askan,
och våga klippa tråden, tunn och skör.
Kliv ut ur mönstret, kasta tunga masken,
och lyssna på den röst som är din – och hör.
För först när traditionens karta brinner,
och stigen slutar vid en okänd strand,
är det som du din egen styrka finner,
och tar ditt liv i din egen hand.