Det finns ingen utsida.
Ingen plats där andetaget slutar
och rymden tar vid.
Varat är inte arkitekten bakom muren,
utan själva stenen, sprickan och ljuset
som smyger sig igenom.

Det är en närvaro utan kanter,
en vibration i atomens hjärta,
där varje partikel bär på ett eko
av det som är oändligt mycket mer.
Du vilar inte inför det heliga,
du vilar inuti det.

Som färgen i glaset,
som sältan i vågen,
genomströmmar Källan alltet –
en väv där vävaren och tråden är ett.
Din hand är en rörelse i Alltets hand,
din blick är Väsens egna öga
som betraktar sig självt i en spegel av materia.

Här finns inget att uppnå,
bara en dörr att öppna inåt.
Att falla ner i sig själv
är att landa i ursprunget.
I det stora flödet där allt hänger samman,
där det minsta är en spegling av det största,
och där stillheten i din mitt
är samma stillhet som håller stjärnorna på plats.