Livet känns ibland som något
jag ännu inte riktigt har hunnit fram till,
som om jag står med nummerlapp i handen
i ett sterilt väntrum
där luften luktar damm och lysrör,
där klockans visare inte går—
de skär,
de skär tyst genom dagarna
och lämnar små sår av tid efter sig.

Jag sitter där och väntar
på att livet ska ropa upp mitt namn.

Så länge trodde jag
att det verkliga livet låg längre fram,
att det väntade någonstans
bakom nästa anställning,
bakom en tryggare ekonomi,
bakom ordning, kontroll,
bakom ännu en genomarbetad plan.

”Sen”, tänkte jag.
Sen börjar det.
Sen kommer friheten.
Sen blir jag den jag är.

Men nu har framtiden förändrat ansikte.
Den är inte längre
en obegränsad horisont
där allt fortfarande kan hända,
inte ett öppet hav
där man kan drömma sig vilse.

Den har blivit konkret.
Den står framför mig
med tydliga konturer,
med år som faktiskt går att räkna,
med årstider som återkommer
lite snabbare varje gång.

Och någonstans där
kommer paniken smygande—
inte som ett skrik,
utan som en stilla insikt:

att tiden inte väntar på
att jag ska bli redo.

Arbetet blev långsamt
själva arkitekturen kring mitt liv,
den fasta konstruktionen
som allt annat måste pressas in mellan.

Drömmar får plats
mellan måndagsmöten och trötta torsdagar.
Längtan får femton minuter
på en lunchrast.
Skrivandet får vänta.
Stillheten får vänta.
Jag får vänta.

Och livet—
livet blir något sekundärt,
något man hoppas hinna med
när allt annat är färdigt.

Men vad är det egentligen
jag ber om
när jag frågar:
Hur får jag mer tid?

Är det verkligen timmar jag saknar?
Eller är det mod?

Vad är jag rädd att missa?
Kärleken?
Närvaron?
Det skapande liv
som fortfarande knackar inifrån?
Den där versionen av mig själv
som ännu inte fått stiga fram?

Kanske är det inte panik
utan sorg.

Sorg över livet
som ännu inte fått
sitt fulla uttryck.
Sorg över alla gånger
jag kallat överlevnad för liv.

Och därför säger något i mig:
Nog.

Nog med arbetslivets aggressiva expansion.
Nog med att skjuta upp själen
till fredag kväll.
Nog med att leva
som om jag vore en gäst
i mitt eget liv.

Jag vill bli rebell
mot mitt eget schema,
en stilla upprorsmakare
mot kalenderns tyranni.

Jag vill skydda det levande—
de långsamma morgnarna,
promenaderna utan mål,
orden som vill bli skrivna,
samtalen som dröjer kvar,
det som inte är produktivt
men sant.

För om allt bara handlar om
att orka till helgen,
att överleva veckan,
att bedöva söndagsångesten
med tanken på semester—

då blir tomheten brutal.

Och jag tror inte längre
på halva liv.
Jag tror inte på att skjuta upp existensen
till ett bättre tillfälle.

Det finns inga halva liv.
Bara detta enda,
sköra, brännande,
obegripliga liv.

Och det måste levas—
inte senare,
inte sen,
utan här,

innan tystnaden
börjar kalla det
för sent.