Korsfästelsen var aldrig ett slutgiltigt farväl,
inte heller var din uppfärd en flykt från vår jord.
Kanske var det Fadersplanens dolda arkitektur:
att låta det begränsade brista för att bli universellt.

Du lämnade de dammiga stigarna i Galiléen bakom dig,
inte för att överge dem, utan för att omsluta dem.
Jerusalems murar och Mellanösterns hetta
blev för små för en gudomlighet som ville andas i stjärnorna.
Där du förr var bunden till en kropp, en röst, en plats,
blev du till den rymd där hela kosmos vilar.

En gång föll bittra tårar över en klippgrav,
men i vår gränslösa och sargade värld av idag,
där skuggorna sträcker sig längre än förr,
räcker det inte med stilla under i Nasaret.
Våra sår kräver mer än att en storm tystas på Genesaret;
de kräver en kraft som genomströmmar varje atom.

Den mänskliga gestaltens tid var förbi,
kostymen av kött och blod var för trång för det som skulle komma.
När uppdraget var fullbordat, sprängdes de lokala miraklens ramar
för att ge plats åt en närvaro som aldrig kan dö.

Nu darrar luften av en ny förväntan.
När allt är uppfyllt, när du är ”allt i alla” –
vilket under väntar nu vid horisontens rand?