Det börjar gå för långt nu,
snart är inte ens min tysta tid fredad.
Snart finns ingen ångestfri hamn,
bara en flod som aldrig slutar stiga.
Idag bär jag ångest inför ångesten,
ledsen inför ledsenheten,
arg inför ilskan –
men aldrig en glimt av glädje i förväg.

Aldrig en extra dag av ljus,
bara besvikelse,
en misströstan som vägrar släppa taget.
Ett liv utan hopp, en tunn tråd,
där jag slutat ta glädjen för given.
Nu är jag pessimistens barn,
ser mörkret som vardagens enda premiss,
som det normala, som det jag är.

En ynkrygg på magra ben,
en varelse utan ryggrad,
en krympling utan handlingskraft.
Jag är allt det som ingen annan vill bära,
inte ett offer, men en slagpåse i taket –
hängande, väntande, redo.

För dig som saknar ventil,
för dig som saknar kärlek,
för dig som står ensam ute i blåsten
och febrilt söker värme:
Jag är kartongen, jag är de fyra väggarna.

Jag är skyddet mot det hårda vädret,
mot de kalla, föraktande blickarna,
mot en värld som inte längre förtjänar
vår ångest, vår kärlek.
En värld som inte längre är värd
att vara värd oss.