Ett blodomlopp av klockslag,
ett krampaktigt tag om en skör horisont.

Om livet vore en resa,
så skulle målet vara döden.

Döden som skrämmer, döden som slår,
där vi rusar mot stupet med slutna år.
Varför darrar vi för mörkrets hamn?
Ingen skrek efter ljus innan livet brann.
Ingen saknade andetag i tiden som var,
när intet var allt och vi själva var kvar.

Om livet vore en resa,
så skulle målet vara döden.

Den väg som vi hatar, den färd vi förtränger,
den tråd som till sist och för evigt oss stänger.
Vi springer i cirklar och vägrar att stanna,
fast mörkret till slut vill omfamna vår panna.

En resa vi förbannar.
Ett mål vi vill fly.
Ett oundvikligt mörker där allt ska dö ut,
och tiden till sist äntligen… tar slut.

Här är orden du trodde du visste,
men inte kan.

Jag är inte anarkist,
inte kollektivist, konformist
eller fatalist.
Och absolut inte nihilist.

Men vad är du?
En legalist, lojalist,
eller bara konventionell?

Jag är anti-auktoritär,
söker min autonomi.
Jag är samhällets rebell.

Jag vill inte ändra systemet för massorna,
kräver inga barrikader eller torg.
Jag är individen som gör revolution
mot förväntningarnas borg.

Jag behöver inte älska den mark jag trampar varje morgon,
inte svälja dess tempo som en självklar lag.
Förlikning är inte ett kapitulerande,
utan en mur, låg och tydlig,
resning mot det som vill ta allt.

Arbetet får kräva mina händer och min tid,
men mina känslor bor i ett annat hus.
Det har ingen inteckning i min glädje,
inget anspråk på min lojalitet.

Min kompetens är till salu,
men min själ är inte en del av kontraktet.
Det är sällan handgreppen som tynger,
utan nätet runt omkring:
den påtvingade leendet, den osynliga plikten,
kravet på att spela entusiastisk inför det jag bara utför.

Men jag har rätt att vara professionell utan att brinna.
Jag kan göra min del och sedan gå.

Motståndet inom mig är inget fel att reparera.
Det är en väktare.
Det står vid dörren till min frihet, min återhämtning, min egen rytm,
och påminner om att min energi inte är ett oändligt byte.

Att sakta ner är inte en karaktärsbrist,
det är att lyda en mänsklig lag i en mekanisk värld.
När rummet krymper och kraven staplas,
skalar jag bort allt som inte är mitt.
Inte vad jag borde klara om jag var av stål,
bara vad denna stund faktiskt kräver.

Arbetet får vara en bro som bär min försörjning,
men det får aldrig bli floden där jag drunknar.
Jag får bidra utan att förbrukas.
Jag får finnas till utan att mätas i vad jag producerar.

Vi reser underverk av glas och stål,
mot höjder ingen tidigare trodde var möjliga.
Vi når våra gränser, vi når våra mål,
men våra segrar är bräckliga och löjliga.
För vi bygger inte av nöd eller tvång,
vi bygger för att vi kan – en sista gång.

I öknens tystnad reser vi en katedral,
ett monument över vår egen förträfflighet.
Men planen var brusten, vår blick var smal,
och bristen på insikt blev vår verklighet.
Vi lämnar verket åt vind och förfall,
medan öknen viskar sin dom, så kall.

”Denna gång blir det annorlunda,” säger vi stolt,
medan vi återupprepar historiens mönster.
Vi gjuter i betong det vi tidigare sålt,
och stirrar ut genom nya, putsade fönster.
Men katedralen faller, precis som förut,
innan den första psalmen ens klingat ut.

Från sextiotalets rymdfärd till maskinens intelligens,
skriver framtiden lovord om vår snabba färd.
Men ingen ser spåren, ingen ser vår gräns,
eller ruinerna av en sönderbruten värld.
Där mossa nu täcker det vi glömt bort,
det som byggdes för stunden, förvånansvärt kort.

Vi lever i glansen av det vi har skapat,
men priset för resan har börjat tas ut.
Över de marker vi girigt har kapat,
sjunker nu hoppet, steg för steg, minut för minut.
För ingen klyvning av atomer, ingen rymdraket,
kan hejda de flodvågor som dränker vår planet.

Inte heller AI kan rädda oss nu,
från hettan som dallrar eller luften som dör.
När marken är giftig och himlen är sju,
står vi ensamma kvar vid vår egen ruinör.
Allt detta vi förlorat, allt vi har förstört,
bara för att vi kunde – och aldrig för att vi bör.

Vi riva murarna mellan oss,
och ser det heliga i allt.
Du är redan hel och fri,
utan krav och utan mall.

Gud bor i marken där vi går,
i hundens blick, i främlingens ord.
Ingen stängs ute, alla hör till
en och samma levande jord.

Ett aktivt val varje dag:
att älska helheten, du och jag.

Det är inte kedjan som håller dig fängslad,
utan din blick på låset.
Världen kräver din rygg under oket,
den mäter din tid, din svett, dina steg,
och säger: Du måste.

Men titta närmare på tyngden.
Mitt i det mekaniska, mitt i strukturen som skaver,
hörs en röst som talar genom bruset:
Ta på er mitt ok och lär av mig,
för mitt ok är milt och min börda är lätt.

Det är inte en flykt från plikten,
utan en inbjudan att dela den.
Oket vilar på axeln,
men handen – din innersta vilja – är fri.

Att hålla sitt hjärta mitt i det
är att inte låta leran bli till guld,
men att minnas att även leran rymmer Gud.
Det är att gå in i stormen
inte som ett offer för vindarna,
utan som den rymd där stormen tillåts rasa.

Du stämplar in, du gör din plikt,
du bär det du behöver bära.
Men i bröstet vilar hjärtat som en öppen, kupad hand,
orört av bruset,
helt och hållet ditt.

Allt är i grunden så enkelt, en sanning så ren:
vi är bara nakna apor, av kött och av ben.
Samma behov under huden vi bär,
tills livet och tingen gör oss till det vi inte är.

Vi jagar efter guld, efter glans och efter makt,
tror att friheten bor i den rikedom vi bragt.
Men tingen blir bojor, de binder vår själ,
och rädslan för förlust gör människan till träl.

Sann frihet infaller när begären dör ut,
när vi ser genom masken, när jakten är slut.
För oavsett yta och glittrande skal,
är vi samma varelser i livets portal.

Vi blir aldrig mer än människa här,
mellan första andetaget och det sista vi bär.
Där skiljs vi från allt, från stånd och från klass,
vid tidens slut är ingen mer än den andre till pass.

Fattig eller rik, i hunger eller prakt,
naturen tar åter vad den en gång har bragt.
Där står vi till slut, i sanningens ro:
Bara nakna apor, med samma behov.

Plast eller trä.
Ett kartotek rymmer allt.
Tankar, drömmar.
Sorgen, kallt sorterad.

Skriv ett nummer, skriv en rad.
Skriv ett nummer, skriv en rad.
Ditt livs bok ryms på ett kort.

Inga namn, inga titlar.
Inga krångliga stavelser.
Varje känsla har ett index.
Varje dröm har fått en identitet
.
En rad, ett nummer.
En rad, ett nummer.
Livet i en kort sekvens.
Vad blir ditt dödstal?

Det börjar gå för långt nu,
snart är inte ens min tysta tid fredad.
Snart finns ingen ångestfri hamn,
bara en flod som aldrig slutar stiga.
Idag bär jag ångest inför ångesten,
ledsen inför ledsenheten,
arg inför ilskan –
men aldrig en glimt av glädje i förväg.

Aldrig en extra dag av ljus,
bara besvikelse,
en misströstan som vägrar släppa taget.
Ett liv utan hopp, en tunn tråd,
där jag slutat ta glädjen för given.
Nu är jag pessimistens barn,
ser mörkret som vardagens enda premiss,
som det normala, som det jag är.

En ynkrygg på magra ben,
en varelse utan ryggrad,
en krympling utan handlingskraft.
Jag är allt det som ingen annan vill bära,
inte ett offer, men en slagpåse i taket –
hängande, väntande, redo.

För dig som saknar ventil,
för dig som saknar kärlek,
för dig som står ensam ute i blåsten
och febrilt söker värme:
Jag är kartongen, jag är de fyra väggarna.

Jag är skyddet mot det hårda vädret,
mot de kalla, föraktande blickarna,
mot en värld som inte längre förtjänar
vår ångest, vår kärlek.
En värld som inte längre är värd
att vara värd oss.

Korsfästelsen var aldrig ett slutgiltigt farväl,
inte heller var din uppfärd en flykt från vår jord.
Kanske var det Fadersplanens dolda arkitektur:
att låta det begränsade brista för att bli universellt.

Du lämnade de dammiga stigarna i Galiléen bakom dig,
inte för att överge dem, utan för att omsluta dem.
Jerusalems murar och Mellanösterns hetta
blev för små för en gudomlighet som ville andas i stjärnorna.
Där du förr var bunden till en kropp, en röst, en plats,
blev du till den rymd där hela kosmos vilar.

En gång föll bittra tårar över en klippgrav,
men i vår gränslösa och sargade värld av idag,
där skuggorna sträcker sig längre än förr,
räcker det inte med stilla under i Nasaret.
Våra sår kräver mer än att en storm tystas på Genesaret;
de kräver en kraft som genomströmmar varje atom.

Den mänskliga gestaltens tid var förbi,
kostymen av kött och blod var för trång för det som skulle komma.
När uppdraget var fullbordat, sprängdes de lokala miraklens ramar
för att ge plats åt en närvaro som aldrig kan dö.

Nu darrar luften av en ny förväntan.
När allt är uppfyllt, när du är ”allt i alla” –
vilket under väntar nu vid horisontens rand?