Kan det vara så, att ett skikt vilar dolt,
likt en hinna vi ännu ej rört?
Inte en fjärran strand eller sagans land,
men en sanning vi sällan har hört.

Det är ingen separat plats vi når,
inget rike långt bortom vår sfär,
men en verklighet som plötsligt blir vår,
när de inre bilderna tärs.

När murarna faller och tanken tar slut,
och det invanda tappar sin färg,
då kliver vi in, då kliver vi ut,
bland intuitionens glödande berg.

Det är ingen hymn, ingen andlig rituell,
inget namn under stjärnornas hus.
Bara ett medvetande, vaket och sällt,
i ett levande, darrande ljus.

En pånyttfödelse, tyst och total,
ett uppvaknande, rått och sant.
Vi vandrar ur vanans instängda sal,
mot en vy som är helt obekant.

Och blicken blir ny, den ser aldrig mer
vårt liv ur den vinkel vi haft.
Allt är förvandlat i det som sker,
genom medvetandets dolda kraft.

Ändå är stenen den samma som förr,
och jorden bär samma gestalt.
Vi har bara öppnat en inre dörr,
och plötsligt – förändrades allt.

Livets sinne för humor är otäckt,
just därför är det fulländat och exakt.
En kosmisk ironi, levererad med ett ryck,
där Sanningen skymtar i den grymmaste lyckan.

Du kalkylerar och planerar, bygger ordning stram,
glömmer bort att slumpen aldrig följer någon ram.
I stundens mitt, när du känner dig helt trygg,
levererar ödet den perfekta, absurda rygg.

Det otäcka ligger just i denna skarpa kontrast:
Din febriga vilja mot rymdens totala hast.
Där mänsklig tragedi, sedd från en fjärran strand,
blir till ett kort, ironiskt ögonblick i tidens sand.

Manuset är perfekt; katastrofen är genial.
Vi är publik och aktör i denna svarta ritual.
Och detta mörka skämt – att meningen försvann –
är den enda sanning som kvarstår för var man.

Man reser överallt, men känner inget alls;
en flimrande bildström där själen sällan kallas.
En blick på tusen platser, en snabb, digital gest,
där minnet är kortare än en enkel gäst.

Man ser i varje hörn, men når ingen insikt klar,
ty skärmen reflekterar bara det som redan var.
En yta full av fakta, statistik, data tung,
men kunskapen förblir ett fjärran, barnsligt gung.

Man samlar på information, ett bråttom klick i nuet,
en skattkista av trådar utan trädets skugga eller djup.
Och äventyr man söker i simulacras lek,
men hungern efter något stort är tunn och blek.

Man samlar på ”vänner” och följare på rad,
en digital gemenskap, en myrstack av glada blad.
Man ropar i etern, men når aldrig fram,
och möter ingen människa bakom den kalla ram.

Och mitt i denna rörelse, av sken och digitalt liv,
står jag ensam kvar vid mitt tomma driv.
Den ständiga jakten efter det som inte finns,
gör att den egna spegelbilden alltid förblir dens.

Orginal titeln på denna var ”Vandrat varandra hem”. Dikten är tillägnad min för alltid bästa vän Johan Alhild.

Vi är lika gamla nu, du och jag,
Vid denna gräns fann du din ro.
Men kampen dröjer kvar i mig.

Våra historier var olika, det är sant,
Ändå delade vi varje nu.
I ur och skur, i vått och torrt land,
Vandrade vi ständigt varandra hem.

Vi var oskiljaktiga, varandras spegel,
Kanske rentav för lika ibland…

Du ska veta att jag än vandrar
Men utan dig, min like, vid min sida.
Samtalet har tystnat, tystnat ner,
Och allt vi delade bär jag ensam nu,
Djupt inom mig.

Tänk så många gånger vi gick
Den välbekanta vägen till slut.
Men nu är det jag, min vän,
Som ensam vandrar hem.

I en skuggsam skog jag står,
blickar ut mot ljusets äng,
där blommor står i full blom,
men i mitt öga är allt dött.

Jag ser mig som en siluett,
som om jag redan var där,
på grönskande, ljusa fält,
men skogen håller mig kvar.

Jag står vid ett vägskäl,
en strid mellan två val,
min själ vill vidare, fri,
men min kropp är en bur av stål.

Jag vet inte ens vad vidare är,
har aldrig varit där,
bara i detta vissna landskap,
som är min fånge, min kropp, min själ.

Jag minns då jag var liten, leken som hette ”Hela havet stormar”. Jag kan känna mig där än, som ynglingen som stod ensam, stum, i mitten av cirkeln av alla stolar, då alla andra satt sig och föll ut i det förlösande skrattet. Jag minns det som igår.

Jag minns även gymnastikens sal, och de hånfulla skratt som skar, då mina mysbyxor drogs till knäna. En plötslig blottad hud. Jag minns det som igår.

Idag är dock en annan dag, men jag står här igen, med arslet bart och en jävla massa stolar, samma cirkel, samma smala mitt. Men stolen som saknas är stolen för mig.

Nedlåtna blickar, leenden och skratt när jag ges min plats på den bara backen. Men tåget måste gå, alla ska med. Jag sitter inte i mitten av cirkeln, jag har fått min plats – men inklämd, alltid inklämd, mellan alla de andras stolar.

Alltid en fot utanför. Alltid den som ser. Alltid den som minns. Jag minns det som igår.

Jag är människan vid berget Sinai,
står vid dess fot,
orolig, rädd för att vidröra.
En halv meter är allt som skiljer oss –
den osynliga gränsen dragen.

Jag vågar ej gå längre,
då dödens hot skriker i mitt huvud,
en rädsla djupt inpräntad.
Men också en djup respekt och vördnad
för samhällets makt och majestät.

Berget, dess heliga boning,
där åskväder och blixtar mystiskt lyser,
där ett starkt hornljud hördes.
Hela samhället darrade våldsamt,
och jag av ren skräck.

För vem är jag, denna lilla själ,
att närma mig ett sådant berg?
Vem är jag, mot dess lag,
dess eld och dess majestät?

Ledsen alla min följare och nytillkomna, men jag har ingen dikt att erbjuda som jag själv skrivit denna gång. Men jag har en massa dikter som jag älskar och mer än gärna delar med er. En av min favorit poeter genom tiderna är Karin Boye. Hon har skrivit så oändligt många fantastiska dikter, så att välja en går knappt. Jag läste en av hennes dikter på min morfars begravning och den heter ”Kunde jag följa dig”, och den är så otroligt vacker. Det är troligen även ett av de ögonblick i mitt liv som jag är mest stolt över; att jag orka och att jag våga läsa den på hans begravning. Han var verkligen och är verkligen min stora förebild här i livet. Det är dock inte den dikten jag tänker ge dig här och nu… Dikten jag nu bjuder på, av Karin Boye, är ”Det bästa”.

Det bästa som vi äga,
det kan man inte giva,
Det kan man inte säga
och inte heller skriva.

Det bästa i ditt sinne
kan inte förorena.
Det lyser djupt där inne,
För dig och gud allena.

Det är vår rikedoms råga
att ingen ann kan nå det.
Det är vår almods plåga
att ingen ann kan få det.

”Det bästa” av Karin Boye ❤

Jag söker inte motstånd,
för det finns inom mig,
i gårdagens jag.
Men jag har vuxit,
blivit klokare och utvecklats,
blott till den jag är idag.

Min rival,
mitt gårdagens jag,
är bara dagen bakom mig,
ständigt mig i hälarna.
Han kommer aldrig ikapp,
men kan jag någonsin springa ifrån honom?

En känsla, jag inte har något namn för,
har tagit min själ i beslag.
En ödes tomma och nakna bar,
i mörker den känslan mig har.

Den driver mig bort,
bort från livets låga,
bort från glädjens stunder.
Det är ingen olycka,
och ingen tillfällighet,
att den tagit min själ i beslag.

För mina tankar vandrar,
och drömmarna far,
bort mot ett lugnare hav.
Men utan min själ
finns ingenting kvar.