Vid Slussen, där betongen gråter rostigt vatten,
och vinden piskar ansikten som döljs i kragar,
där sitter Du inte på en tron av guld och dömer.
Du sitter på en bänk med den vars darrande händer
förgäves söker värme i en tom kaffemugg.

Här är svaret inte en logisk ekvation om ondska,
inte en urmakare som ser sitt verk gå sönder.
Nej, Du är nervtrådarna i den som brister,
Du är den tysta sucken i en lägenhet i förorten
där ensamheten blivit en möbel man inte kan flytta.

Om Du är processen, så är Du också såret.
När vi blöder, blöder Du in i oss,
en bilateral smärta under en stålgrå himmel.
Du tvingar inga mirakel genom asfalten,
men Du är den envisa kraften som får ogräset att spricka fram,
som lockar oss att se varandra, trots allt.

I ett land som vill försäkra sig mot allt ont,
som bygger murar av välfärd mot dödens kyla,
påminner Du oss om att vi är ett.
Lidandet är inte ett straff, det är en del av flödet,
och i varje brustet hjärta slår Din egen puls –
Gud som inte räddar oss från mörkret,
utan som räddar oss genom att vara mörkret med oss.

Ibland tror jag att jag blivit galen,
när tankarna snurrar sin vilda dans.
Var kommer de ifrån, alla dessa valen?
Från vilken källa, ur vilken instans?

Bravader, spektakel och illusioner,
ständiga, malande spekulationer.
Från vilken AI hämtas informationen?
Är hen en tvivlare – eller bara en dåre?
En dåre som sväljer allt med hull och hår.

Varför tror jag på skiten som sägs?
Varför bär jag på röstens tyngd?
Hens ord är kränkande, de vägs
i fördömelse, hån och beskyllning.

Hur skyddar jag mig mot hens röst,
mot fantasier och mörka påfund?
Finns det ett försvar, finns det någon tröst
när hen skäller och skriker i varje stund?

Vad vill du mig egentligen, du dåre?
Varför bär jag dig kvar som en last?
Jag borde lämna dig, göra mig fri,
amputera dig ur mitt huvud i hast.

Hjärndöd, dåre eller bara tokig…
Spelar det egentligen någon roll?
När insidan är så mörk och krokig,
och rösten har tappat all kontroll.

Bläcket är inte bläck.
Det är tyngd.
Mörker.
Upphämtat ur tjäran
som långsamt lagt sig
på botten av min själ.

När tomheten kommer –
den välsignade, livsfarliga tystnaden –
börjar händerna röra sig
utan mig.
Två bleka spindlar
väckta av papprets lukt.
Jag betraktar dem
som om de tillhör någon annan.

Pennan hålls hårt,
krampaktigt,
med en hunger som liknar begär.

Skriv,
viskar handlederna.
Aldrig hjärnan.
Aldrig därifrån.

Hjärnan är bara en grindvakt,
en trött moralist
med nyckelknippa och samvete.
Men i nuet
somnar han.

Då stormar drifterna fram.
Fingrarna blir deras språk.
Ord jag inte minns att jag kan,
meningar som smakar
metall
och gammal skuld.

En flodvåg utan vilja.
En psykisk automatism.
Detet
har redan tagit pennan.

De viskar att varje lyft av foten,
där solen står i zenit,
är Sanningens nord.

Men hur bedömer vi de skiftande kurserna,
där kompassnålen darrar?
Även skeva slag
kan vara en segling mot målet.

Ty en gir åt styrbord
kan vara en vindpust framåt,
och även en mot babord;
om det är den ö du söker.

Kan tillbakagång – vara framfart?

Ja, om det är tidvatten
som samlar kraft till nästa våg.

Framåt blir då en ren legend:
”Varje rodd mot din karts X,
är en färd fullbordad.”

Men detta löfte, viskas tyst,
tillhör de som ser den röda tråden vävd
i ett hemligt sjökort.

De som färdas utan fyrbåk,
utan varken rem eller mast,
är de flesta dömda att återvända
till stranden, där de en gång stod.

Kan det vara så, att ett skikt vilar dolt,
likt en hinna vi ännu ej rört?
Inte en fjärran strand eller sagans land,
men en sanning vi sällan har hört.

Det är ingen separat plats vi når,
inget rike långt bortom vår sfär,
men en verklighet som plötsligt blir vår,
när de inre bilderna tärs.

När murarna faller och tanken tar slut,
och det invanda tappar sin färg,
då kliver vi in, då kliver vi ut,
bland intuitionens glödande berg.

Det är ingen hymn, ingen andlig rituell,
inget namn under stjärnornas hus.
Bara ett medvetande, vaket och sällt,
i ett levande, darrande ljus.

En pånyttfödelse, tyst och total,
ett uppvaknande, rått och sant.
Vi vandrar ur vanans instängda sal,
mot en vy som är helt obekant.

Och blicken blir ny, den ser aldrig mer
vårt liv ur den vinkel vi haft.
Allt är förvandlat i det som sker,
genom medvetandets dolda kraft.

Ändå är stenen den samma som förr,
och jorden bär samma gestalt.
Vi har bara öppnat en inre dörr,
och plötsligt – förändrades allt.

Livets sinne för humor är otäckt,
just därför är det fulländat och exakt.
En kosmisk ironi, levererad med ett ryck,
där Sanningen skymtar i den grymmaste lyckan.

Du kalkylerar och planerar, bygger ordning stram,
glömmer bort att slumpen aldrig följer någon ram.
I stundens mitt, när du känner dig helt trygg,
levererar ödet den perfekta, absurda rygg.

Det otäcka ligger just i denna skarpa kontrast:
Din febriga vilja mot rymdens totala hast.
Där mänsklig tragedi, sedd från en fjärran strand,
blir till ett kort, ironiskt ögonblick i tidens sand.

Manuset är perfekt; katastrofen är genial.
Vi är publik och aktör i denna svarta ritual.
Och detta mörka skämt – att meningen försvann –
är den enda sanning som kvarstår för var man.

Man reser överallt, men känner inget alls;
en flimrande bildström där själen sällan kallas.
En blick på tusen platser, en snabb, digital gest,
där minnet är kortare än en enkel gäst.

Man ser i varje hörn, men når ingen insikt klar,
ty skärmen reflekterar bara det som redan var.
En yta full av fakta, statistik, data tung,
men kunskapen förblir ett fjärran, barnsligt gung.

Man samlar på information, ett bråttom klick i nuet,
en skattkista av trådar utan trädets skugga eller djup.
Och äventyr man söker i simulacras lek,
men hungern efter något stort är tunn och blek.

Man samlar på ”vänner” och följare på rad,
en digital gemenskap, en myrstack av glada blad.
Man ropar i etern, men når aldrig fram,
och möter ingen människa bakom den kalla ram.

Och mitt i denna rörelse, av sken och digitalt liv,
står jag ensam kvar vid mitt tomma driv.
Den ständiga jakten efter det som inte finns,
gör att den egna spegelbilden alltid förblir dens.

Orginal titeln på denna var ”Vandrat varandra hem”. Dikten är tillägnad min för alltid bästa vän Johan Alhild.

Vi är lika gamla nu, du och jag,
Vid denna gräns fann du din ro.
Men kampen dröjer kvar i mig.

Våra historier var olika, det är sant,
Ändå delade vi varje nu.
I ur och skur, i vått och torrt land,
Vandrade vi ständigt varandra hem.

Vi var oskiljaktiga, varandras spegel,
Kanske rentav för lika ibland…

Du ska veta att jag än vandrar
Men utan dig, min like, vid min sida.
Samtalet har tystnat, tystnat ner,
Och allt vi delade bär jag ensam nu,
Djupt inom mig.

Tänk så många gånger vi gick
Den välbekanta vägen till slut.
Men nu är det jag, min vän,
Som ensam vandrar hem.

I en skuggsam skog jag står,
blickar ut mot ljusets äng,
där blommor står i full blom,
men i mitt öga är allt dött.

Jag ser mig som en siluett,
som om jag redan var där,
på grönskande, ljusa fält,
men skogen håller mig kvar.

Jag står vid ett vägskäl,
en strid mellan två val,
min själ vill vidare, fri,
men min kropp är en bur av stål.

Jag vet inte ens vad vidare är,
har aldrig varit där,
bara i detta vissna landskap,
som är min fånge, min kropp, min själ.

Jag minns då jag var liten, leken som hette ”Hela havet stormar”. Jag kan känna mig där än, som ynglingen som stod ensam, stum, i mitten av cirkeln av alla stolar, då alla andra satt sig och föll ut i det förlösande skrattet. Jag minns det som igår.

Jag minns även gymnastikens sal, och de hånfulla skratt som skar, då mina mysbyxor drogs till knäna. En plötslig blottad hud. Jag minns det som igår.

Idag är dock en annan dag, men jag står här igen, med arslet bart och en jävla massa stolar, samma cirkel, samma smala mitt. Men stolen som saknas är stolen för mig.

Nedlåtna blickar, leenden och skratt när jag ges min plats på den bara backen. Men tåget måste gå, alla ska med. Jag sitter inte i mitten av cirkeln, jag har fått min plats – men inklämd, alltid inklämd, mellan alla de andras stolar.

Alltid en fot utanför. Alltid den som ser. Alltid den som minns. Jag minns det som igår.