Livet känns ibland som något
jag ännu inte riktigt har hunnit fram till,
som om jag står med nummerlapp i handen
i ett sterilt väntrum
där luften luktar damm och lysrör,
där klockans visare inte går—
de skär,
de skär tyst genom dagarna
och lämnar små sår av tid efter sig.

Jag sitter där och väntar
på att livet ska ropa upp mitt namn.

Så länge trodde jag
att det verkliga livet låg längre fram,
att det väntade någonstans
bakom nästa anställning,
bakom en tryggare ekonomi,
bakom ordning, kontroll,
bakom ännu en genomarbetad plan.

”Sen”, tänkte jag.
Sen börjar det.
Sen kommer friheten.
Sen blir jag den jag är.

Men nu har framtiden förändrat ansikte.
Den är inte längre
en obegränsad horisont
där allt fortfarande kan hända,
inte ett öppet hav
där man kan drömma sig vilse.

Den har blivit konkret.
Den står framför mig
med tydliga konturer,
med år som faktiskt går att räkna,
med årstider som återkommer
lite snabbare varje gång.

Och någonstans där
kommer paniken smygande—
inte som ett skrik,
utan som en stilla insikt:

att tiden inte väntar på
att jag ska bli redo.

Arbetet blev långsamt
själva arkitekturen kring mitt liv,
den fasta konstruktionen
som allt annat måste pressas in mellan.

Drömmar får plats
mellan måndagsmöten och trötta torsdagar.
Längtan får femton minuter
på en lunchrast.
Skrivandet får vänta.
Stillheten får vänta.
Jag får vänta.

Och livet—
livet blir något sekundärt,
något man hoppas hinna med
när allt annat är färdigt.

Men vad är det egentligen
jag ber om
när jag frågar:
Hur får jag mer tid?

Är det verkligen timmar jag saknar?
Eller är det mod?

Vad är jag rädd att missa?
Kärleken?
Närvaron?
Det skapande liv
som fortfarande knackar inifrån?
Den där versionen av mig själv
som ännu inte fått stiga fram?

Kanske är det inte panik
utan sorg.

Sorg över livet
som ännu inte fått
sitt fulla uttryck.
Sorg över alla gånger
jag kallat överlevnad för liv.

Och därför säger något i mig:
Nog.

Nog med arbetslivets aggressiva expansion.
Nog med att skjuta upp själen
till fredag kväll.
Nog med att leva
som om jag vore en gäst
i mitt eget liv.

Jag vill bli rebell
mot mitt eget schema,
en stilla upprorsmakare
mot kalenderns tyranni.

Jag vill skydda det levande—
de långsamma morgnarna,
promenaderna utan mål,
orden som vill bli skrivna,
samtalen som dröjer kvar,
det som inte är produktivt
men sant.

För om allt bara handlar om
att orka till helgen,
att överleva veckan,
att bedöva söndagsångesten
med tanken på semester—

då blir tomheten brutal.

Och jag tror inte längre
på halva liv.
Jag tror inte på att skjuta upp existensen
till ett bättre tillfälle.

Det finns inga halva liv.
Bara detta enda,
sköra, brännande,
obegripliga liv.

Och det måste levas—
inte senare,
inte sen,
utan här,

innan tystnaden
börjar kalla det
för sent.

Det finns ingen utsida.
Ingen plats där andetaget slutar
och rymden tar vid.
Varat är inte arkitekten bakom muren,
utan själva stenen, sprickan och ljuset
som smyger sig igenom.

Det är en närvaro utan kanter,
en vibration i atomens hjärta,
där varje partikel bär på ett eko
av det som är oändligt mycket mer.
Du vilar inte inför det heliga,
du vilar inuti det.

Som färgen i glaset,
som sältan i vågen,
genomströmmar Källan alltet –
en väv där vävaren och tråden är ett.
Din hand är en rörelse i Alltets hand,
din blick är Väsens egna öga
som betraktar sig självt i en spegel av materia.

Här finns inget att uppnå,
bara en dörr att öppna inåt.
Att falla ner i sig själv
är att landa i ursprunget.
I det stora flödet där allt hänger samman,
där det minsta är en spegling av det största,
och där stillheten i din mitt
är samma stillhet som håller stjärnorna på plats.

Vi föds i rum med färdigvalda färger,
där golven nötts av steg vi aldrig sett.
En gammal mantel, tung av gyllne ränder,
blir till ett skydd mot allt som känns för hett.
Det är så tryggt att vandra andras stigar,
där varje sten är lagd av fars och farfars hand,
men själen tystnar sakta, när den tiger
och knyts av trohetens osynliga band.

”Så har vi alltid gjort”, blir till ett lås,
en grind som stängs mot allt som vill slå ut.
Där traditionens tunga rök ska fås,
där dör den tanke som vill nå sitt slut.
För den som vandrar blint i andras spår,
ser aldrig mer än nacken på sin nästa.
Och åren går, och hjärtat aldrig når,
den vilda mark där man får pröva på sitt bästa.

En märklig vördnad har vi för de döda,
en rädsla att de röster som försvann,
ska se vår frihet som en livets möda,
och döma oss för att vi blev till ”sann”.
Men rötter ska väl ge oss kraft att sträcka,
vår krona mot en himmel, blå och vid?
De ska väl inte tvinga oss att räcka,
bara till gränsen för en svunnen tid?

Så välj att bära elden, inte askan,
och våga klippa tråden, tunn och skör.
Kliv ut ur mönstret, kasta tunga masken,
och lyssna på den röst som är din – och hör.
För först när traditionens karta brinner,
och stigen slutar vid en okänd strand,
är det som du din egen styrka finner,
och tar ditt liv i din egen hand.

Vid Slussen, där betongen gråter rostigt vatten,
och vinden piskar ansikten som döljs i kragar,
där sitter Du inte på en tron av guld och dömer.
Du sitter på en bänk med den vars darrande händer
förgäves söker värme i en tom kaffemugg.

Här är svaret inte en logisk ekvation om ondska,
inte en urmakare som ser sitt verk gå sönder.
Nej, Du är nervtrådarna i den som brister,
Du är den tysta sucken i en lägenhet i förorten
där ensamheten blivit en möbel man inte kan flytta.

Om Du är processen, så är Du också såret.
När vi blöder, blöder Du in i oss,
en bilateral smärta under en stålgrå himmel.
Du tvingar inga mirakel genom asfalten,
men Du är den envisa kraften som får ogräset att spricka fram,
som lockar oss att se varandra, trots allt.

I ett land som vill försäkra sig mot allt ont,
som bygger murar av välfärd mot dödens kyla,
påminner Du oss om att vi är ett.
Lidandet är inte ett straff, det är en del av flödet,
och i varje brustet hjärta slår Din egen puls –
Gud som inte räddar oss från mörkret,
utan som räddar oss genom att vara mörkret med oss.

Ibland tror jag att jag blivit galen,
när tankarna snurrar sin vilda dans.
Var kommer de ifrån, alla dessa valen?
Från vilken källa, ur vilken instans?

Bravader, spektakel och illusioner,
ständiga, malande spekulationer.
Från vilken AI hämtas informationen?
Är hen en tvivlare – eller bara en dåre?
En dåre som sväljer allt med hull och hår.

Varför tror jag på skiten som sägs?
Varför bär jag på röstens tyngd?
Hens ord är kränkande, de vägs
i fördömelse, hån och beskyllning.

Hur skyddar jag mig mot hens röst,
mot fantasier och mörka påfund?
Finns det ett försvar, finns det någon tröst
när hen skäller och skriker i varje stund?

Vad vill du mig egentligen, du dåre?
Varför bär jag dig kvar som en last?
Jag borde lämna dig, göra mig fri,
amputera dig ur mitt huvud i hast.

Hjärndöd, dåre eller bara tokig…
Spelar det egentligen någon roll?
När insidan är så mörk och krokig,
och rösten har tappat all kontroll.

Bläcket är inte bläck.
Det är tyngd.
Mörker.
Upphämtat ur tjäran
som långsamt lagt sig
på botten av min själ.

När tomheten kommer –
den välsignade, livsfarliga tystnaden –
börjar händerna röra sig
utan mig.
Två bleka spindlar
väckta av papprets lukt.
Jag betraktar dem
som om de tillhör någon annan.

Pennan hålls hårt,
krampaktigt,
med en hunger som liknar begär.

Skriv,
viskar handlederna.
Aldrig hjärnan.
Aldrig därifrån.

Hjärnan är bara en grindvakt,
en trött moralist
med nyckelknippa och samvete.
Men i nuet
somnar han.

Då stormar drifterna fram.
Fingrarna blir deras språk.
Ord jag inte minns att jag kan,
meningar som smakar
metall
och gammal skuld.

En flodvåg utan vilja.
En psykisk automatism.
Detet
har redan tagit pennan.

De viskar att varje lyft av foten,
där solen står i zenit,
är Sanningens nord.

Men hur bedömer vi de skiftande kurserna,
där kompassnålen darrar?
Även skeva slag
kan vara en segling mot målet.

Ty en gir åt styrbord
kan vara en vindpust framåt,
och även en mot babord;
om det är den ö du söker.

Kan tillbakagång – vara framfart?

Ja, om det är tidvatten
som samlar kraft till nästa våg.

Framåt blir då en ren legend:
”Varje rodd mot din karts X,
är en färd fullbordad.”

Men detta löfte, viskas tyst,
tillhör de som ser den röda tråden vävd
i ett hemligt sjökort.

De som färdas utan fyrbåk,
utan varken rem eller mast,
är de flesta dömda att återvända
till stranden, där de en gång stod.

Kan det vara så, att ett skikt vilar dolt,
likt en hinna vi ännu ej rört?
Inte en fjärran strand eller sagans land,
men en sanning vi sällan har hört.

Det är ingen separat plats vi når,
inget rike långt bortom vår sfär,
men en verklighet som plötsligt blir vår,
när de inre bilderna tärs.

När murarna faller och tanken tar slut,
och det invanda tappar sin färg,
då kliver vi in, då kliver vi ut,
bland intuitionens glödande berg.

Det är ingen hymn, ingen andlig rituell,
inget namn under stjärnornas hus.
Bara ett medvetande, vaket och sällt,
i ett levande, darrande ljus.

En pånyttfödelse, tyst och total,
ett uppvaknande, rått och sant.
Vi vandrar ur vanans instängda sal,
mot en vy som är helt obekant.

Och blicken blir ny, den ser aldrig mer
vårt liv ur den vinkel vi haft.
Allt är förvandlat i det som sker,
genom medvetandets dolda kraft.

Ändå är stenen den samma som förr,
och jorden bär samma gestalt.
Vi har bara öppnat en inre dörr,
och plötsligt – förändrades allt.

Livets sinne för humor är otäckt,
just därför är det fulländat och exakt.
En kosmisk ironi, levererad med ett ryck,
där Sanningen skymtar i den grymmaste lyckan.

Du kalkylerar och planerar, bygger ordning stram,
glömmer bort att slumpen aldrig följer någon ram.
I stundens mitt, när du känner dig helt trygg,
levererar ödet den perfekta, absurda rygg.

Det otäcka ligger just i denna skarpa kontrast:
Din febriga vilja mot rymdens totala hast.
Där mänsklig tragedi, sedd från en fjärran strand,
blir till ett kort, ironiskt ögonblick i tidens sand.

Manuset är perfekt; katastrofen är genial.
Vi är publik och aktör i denna svarta ritual.
Och detta mörka skämt – att meningen försvann –
är den enda sanning som kvarstår för var man.

Man reser överallt, men känner inget alls;
en flimrande bildström där själen sällan kallas.
En blick på tusen platser, en snabb, digital gest,
där minnet är kortare än en enkel gäst.

Man ser i varje hörn, men når ingen insikt klar,
ty skärmen reflekterar bara det som redan var.
En yta full av fakta, statistik, data tung,
men kunskapen förblir ett fjärran, barnsligt gung.

Man samlar på information, ett bråttom klick i nuet,
en skattkista av trådar utan trädets skugga eller djup.
Och äventyr man söker i simulacras lek,
men hungern efter något stort är tunn och blek.

Man samlar på ”vänner” och följare på rad,
en digital gemenskap, en myrstack av glada blad.
Man ropar i etern, men når aldrig fram,
och möter ingen människa bakom den kalla ram.

Och mitt i denna rörelse, av sken och digitalt liv,
står jag ensam kvar vid mitt tomma driv.
Den ständiga jakten efter det som inte finns,
gör att den egna spegelbilden alltid förblir dens.