Kärleken är som vägen,
den bär åt två håll.
Som universum,
evig men begränsad.
Hur mycket orkar vi ge?
Hur mycket kan vi ta emot?

Vad är för mycket,
vad är för lite?
Utan stoppskylt, rusar vi
utan att tänka,
utan att känna,
utan att uppskatta.

Vi ser inte
de vänliga leendena,
missar tacken och hejen.
Alla kramar i ett sms.

Och det där hjärtat,
som bultar i dig,
som bultar för dig.

När tystnaden är här,
när du är stilla,
när ditt sinne är lugnt.
Då, först då,
kan du höra,
kan du känna
kärlekens bultande hjärta.

Nu ska ni få läsa en dikt jag skrivit själv. Men först tänkte jag berätta lite om hur jag brukar gå till väga när jag skriver. Ofta börjar det med att en fundering eller en tanke dyker upp i huvudet, och då sätter jag mig bara och skriver ner allt. Jag låter orden flöda fritt och bryr mig inte ett dugg om stavning, styckeindelning eller sånt. Ofta blir texten sedan liggande, kanske läser jag den aldrig igen. Men om jag återvänder till den, då tror jag att det finns en mening med det – något säger mig att ‘det här ska bli en dikt!’. Då börjar jag skala ner texten. Jag plockar bort alla onödiga ord och utfyllnader. Ganska ofta blir det bara två, tre ord kvar från varje mening, liksom själva kärnan. Och utifrån det här ”magra skelettet” börjar jag sen bygga min dikt.

Komma ut

Jag tänker på de där platserna
skärmarna, flödena,
där unga visar upp sina själar
som om sanningen bor i likes.

De säger att de kommer ut,
som om världen väntar med applåder.
Men livet fungerar inte så.
Verkligheten är tystare.
Den dörren, den glittrar –
men bakom den förändras allt.
Inget blir som det var.

En osynlig stämpel.
Fastklistrad.
Du trodde du vann –
men kanske var det samhället som vann över dig.

Att tala, att tiga –
båda kräver mod.
Du är du.
Och det räcker.
Oavsett om världen vet
eller om den aldrig får veta.

Garderoben är ingen plats –
den är en känsla.
Den bor i bröstkorgen,
inte i kläderna.
Det handlar inte om att du döljer dig för mig.
Du skyddar något i dig själv.

I en bättre värld
skulle ingen fråga,
ingen döma,
ingen behöva förklara.
Men vi lever inte där –
inte än.

Så vad du gör
och när du gör det
är upp till dig.

Vill du stå i ljuset – gör det.
Vill du smälta in – gör det.
Det finns inga måsten,
inga regler
,bara du,
i ett rum någonstans.

Kanske ensam.
Kanske rädd.
Kanske fri.

Och det är nog så mycket mer
än vad någon annan
någonsin behöver veta.

Jag hoppas att du nyss läst sidan ”Om”. Har du det, så vet du att den börjar med en dikt av Tomas Tranströmer. Om du inte har läst den än, så rekommenderar jag det varmt – du får både ta del av en fantastisk dikt och samtidigt lära känna mig lite bättre.

Nu tänkte jag dela med mig av ännu en dikt av Tranströmer. Men först – en kort presentation av vem han var.

Tomas Tranströmer (1931–2015) var en av Sveriges mest älskade poeter. År 2011 fick han Nobelpriset i litteratur. Hans dikter är kända för att vara både enkla och djupt tänkvärda – ofta få ord, men fulla av starka bilder och känslor. Han kunde få vardagliga stunder att kännas magiska eller existentiella, och han skrev ofta om naturen, stillheten och det inre livet.

Förutom att vara poet jobbade han som psykolog, något som också färgade hans sätt att se på världen. Bland hans mest kända böcker finns 17 dikter, Östersjöar och För levande och döda.

Efter en stroke 1990 blev han delvis förlamad och förlorade mycket av sin talförmåga – men han fortsatte att skriva. Hans poesi är översatt till mer än 60 språk och berör fortfarande människor över hela världen.

Ostinato

Under vråkens kretsande punkt av stillhet
rullar havet dånande fram i ljuset,
tuggar blint sitt betsel av tång och frustar
skum över stranden.

Jorden höljs av mörker som flädermössen
pejlar. Vråken stannar och blir en stjärna.
Havet rullar dånande fram och frustar
skum över stranden.

Där har vi T. Tranströmers bildrika poesi i ett nötskal, enligt mig.

Välkommen till WordPress! Det här är ditt första inlägg. Redigera eller ta bort det för att ta det första steget på din resa som bloggare.