Orginal titeln på denna var ”Vandrat varandra hem”. Dikten är tillägnad min för alltid bästa vän Johan Alhild.

Vi är lika gamla nu, du och jag,
Vid denna gräns fann du din ro.
Men kampen dröjer kvar i mig.

Våra historier var olika, det är sant,
Ändå delade vi varje nu.
I ur och skur, i vått och torrt land,
Vandrade vi ständigt varandra hem.

Vi var oskiljaktiga, varandras spegel,
Kanske rentav för lika ibland…

Du ska veta att jag än vandrar
Men utan dig, min like, vid min sida.
Samtalet har tystnat, tystnat ner,
Och allt vi delade bär jag ensam nu,
Djupt inom mig.

Tänk så många gånger vi gick
Den välbekanta vägen till slut.
Men nu är det jag, min vän,
Som ensam vandrar hem.

I en skuggsam skog jag står,
blickar ut mot ljusets äng,
där blommor står i full blom,
men i mitt öga är allt dött.

Jag ser mig som en siluett,
som om jag redan var där,
på grönskande, ljusa fält,
men skogen håller mig kvar.

Jag står vid ett vägskäl,
en strid mellan två val,
min själ vill vidare, fri,
men min kropp är en bur av stål.

Jag vet inte ens vad vidare är,
har aldrig varit där,
bara i detta vissna landskap,
som är min fånge, min kropp, min själ.

Jag minns då jag var liten, leken som hette ”Hela havet stormar”. Jag kan känna mig där än, som ynglingen som stod ensam, stum, i mitten av cirkeln av alla stolar, då alla andra satt sig och föll ut i det förlösande skrattet. Jag minns det som igår.

Jag minns även gymnastikens sal, och de hånfulla skratt som skar, då mina mysbyxor drogs till knäna. En plötslig blottad hud. Jag minns det som igår.

Idag är dock en annan dag, men jag står här igen, med arslet bart och en jävla massa stolar, samma cirkel, samma smala mitt. Men stolen som saknas är stolen för mig.

Nedlåtna blickar, leenden och skratt när jag ges min plats på den bara backen. Men tåget måste gå, alla ska med. Jag sitter inte i mitten av cirkeln, jag har fått min plats – men inklämd, alltid inklämd, mellan alla de andras stolar.

Alltid en fot utanför. Alltid den som ser. Alltid den som minns. Jag minns det som igår.

Jag är människan vid berget Sinai,
står vid dess fot,
orolig, rädd för att vidröra.
En halv meter är allt som skiljer oss –
den osynliga gränsen dragen.

Jag vågar ej gå längre,
då dödens hot skriker i mitt huvud,
en rädsla djupt inpräntad.
Men också en djup respekt och vördnad
för samhällets makt och majestät.

Berget, dess heliga boning,
där åskväder och blixtar mystiskt lyser,
där ett starkt hornljud hördes.
Hela samhället darrade våldsamt,
och jag av ren skräck.

För vem är jag, denna lilla själ,
att närma mig ett sådant berg?
Vem är jag, mot dess lag,
dess eld och dess majestät?

Ledsen alla min följare och nytillkomna, men jag har ingen dikt att erbjuda som jag själv skrivit denna gång. Men jag har en massa dikter som jag älskar och mer än gärna delar med er. En av min favorit poeter genom tiderna är Karin Boye. Hon har skrivit så oändligt många fantastiska dikter, så att välja en går knappt. Jag läste en av hennes dikter på min morfars begravning och den heter ”Kunde jag följa dig”, och den är så otroligt vacker. Det är troligen även ett av de ögonblick i mitt liv som jag är mest stolt över; att jag orka och att jag våga läsa den på hans begravning. Han var verkligen och är verkligen min stora förebild här i livet. Det är dock inte den dikten jag tänker ge dig här och nu… Dikten jag nu bjuder på, av Karin Boye, är ”Det bästa”.

Det bästa som vi äga,
det kan man inte giva,
Det kan man inte säga
och inte heller skriva.

Det bästa i ditt sinne
kan inte förorena.
Det lyser djupt där inne,
För dig och gud allena.

Det är vår rikedoms råga
att ingen ann kan nå det.
Det är vår almods plåga
att ingen ann kan få det.

”Det bästa” av Karin Boye ❤

Jag söker inte motstånd,
för det finns inom mig,
i gårdagens jag.
Men jag har vuxit,
blivit klokare och utvecklats,
blott till den jag är idag.

Min rival,
mitt gårdagens jag,
är bara dagen bakom mig,
ständigt mig i hälarna.
Han kommer aldrig ikapp,
men kan jag någonsin springa ifrån honom?

En känsla, jag inte har något namn för,
har tagit min själ i beslag.
En ödes tomma och nakna bar,
i mörker den känslan mig har.

Den driver mig bort,
bort från livets låga,
bort från glädjens stunder.
Det är ingen olycka,
och ingen tillfällighet,
att den tagit min själ i beslag.

För mina tankar vandrar,
och drömmarna far,
bort mot ett lugnare hav.
Men utan min själ
finns ingenting kvar.

Ångest ångest och ångest!
Allt jag har är ångest, just nu.
Inget annat existerar
än smärtan, som hackar mig itu.

En korp har satt sig i mitt hjärta,
i min hjärna och i min själ.
Där sitter den och hackar, hackar,
på sår som smärtar mig så väl.

Den påminner mig om smärtans eviga existens,
en smärta som aldrig upphör.
Sår som aldrig läker,
och mediciner som inte biter,
medan hoppet sakta tynar bort.

En värld vi kallar vår,
ett smart fängelse i sig,
inte av järn, ej av sten,
men av tid, begär och distraktion.

Vardagens slit och evig cykel,
från födelse till den kalla döden,
allt för att själen ska vända bort,
från sitt sanna inre.

Arkitekten är demiurgen,
med fångvaktare vid sin sida,
de upprätthåller den sköra illusionen,
att detta är allt som är.

Ett förrädiskt fängelse det är,
som förför med glädje och passion,
eller fångar med rädsla och smärta,
allt för att hålla oss kvar i leken.

Förhäxade är vi, ja,
av vår materiella värld,
bundna till den i nöd och lust,
utan frihetens ljus.

Men i väggen finns en spricka,
ett ögonblick av djup stillhet,
en dröm, en känsla som växer,
att det finns mer än så här.

Dessa blixtar, glimtar genom gallren,
de visar en väg ut, en väg till frihet,
följ det ljuset, och du går fri.

Min framtid

Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.
Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta min ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.

Av: Edith Södergran

Ur boken ”Samlade dikter, ´Den svenska expressionismens drömmerska och sångerska´ ”

Om E. Södergran

Edith Södergran (1892–1923) var en finlandssvensk poet som räknas som en av modernismens pionjärer i Norden. Hon levde ett kort, ganska isolerat liv och dog ung av tuberkulos. Hennes poesi bröt mot alla regler för hur poesi skulle skrivas på den tiden. Istället för rim och fasta rytmer använde hon fria verser, starka bilder och ett personligt, direkt språk.

Hennes dikter handlar ofta om stora känslor som kärlek, längtan, andlighet och döden. De är fyllda av natur, mystik och en stark känsla av att vara annorlunda och utanför. Många av hennes verk blev inte uppskattade under hennes livstid, men efter hennes död insåg man vilken banbrytande och genial poet hon var. Idag ses hon som en av de viktigaste poeterna i Skandinavien.