Jag är människan vid berget Sinai,
står vid dess fot,
orolig, rädd för att vidröra.
En halv meter är allt som skiljer oss –
den osynliga gränsen dragen.

Jag vågar ej gå längre,
då dödens hot skriker i mitt huvud,
en rädsla djupt inpräntad.
Men också en djup respekt och vördnad
för samhällets makt och majestät.

Berget, dess heliga boning,
där åskväder och blixtar mystiskt lyser,
där ett starkt hornljud hördes.
Hela samhället darrade våldsamt,
och jag av ren skräck.

För vem är jag, denna lilla själ,
att närma mig ett sådant berg?
Vem är jag, mot dess lag,
dess eld och dess majestät?

Ledsen alla min följare och nytillkomna, men jag har ingen dikt att erbjuda som jag själv skrivit denna gång. Men jag har en massa dikter som jag älskar och mer än gärna delar med er. En av min favorit poeter genom tiderna är Karin Boye. Hon har skrivit så oändligt många fantastiska dikter, så att välja en går knappt. Jag läste en av hennes dikter på min morfars begravning och den heter ”Kunde jag följa dig”, och den är så otroligt vacker. Det är troligen även ett av de ögonblick i mitt liv som jag är mest stolt över; att jag orka och att jag våga läsa den på hans begravning. Han var verkligen och är verkligen min stora förebild här i livet. Det är dock inte den dikten jag tänker ge dig här och nu… Dikten jag nu bjuder på, av Karin Boye, är ”Det bästa”.

Det bästa som vi äga,
det kan man inte giva,
Det kan man inte säga
och inte heller skriva.

Det bästa i ditt sinne
kan inte förorena.
Det lyser djupt där inne,
För dig och gud allena.

Det är vår rikedoms råga
att ingen ann kan nå det.
Det är vår almods plåga
att ingen ann kan få det.

”Det bästa” av Karin Boye ❤

Jag söker inte motstånd,
för det finns inom mig,
i gårdagens jag.
Men jag har vuxit,
blivit klokare och utvecklats,
blott till den jag är idag.

Min rival,
mitt gårdagens jag,
är bara dagen bakom mig,
ständigt mig i hälarna.
Han kommer aldrig ikapp,
men kan jag någonsin springa ifrån honom?

En känsla, jag inte har något namn för,
har tagit min själ i beslag.
En ödes tomma och nakna bar,
i mörker den känslan mig har.

Den driver mig bort,
bort från livets låga,
bort från glädjens stunder.
Det är ingen olycka,
och ingen tillfällighet,
att den tagit min själ i beslag.

För mina tankar vandrar,
och drömmarna far,
bort mot ett lugnare hav.
Men utan min själ
finns ingenting kvar.

Ångest ångest och ångest!
Allt jag har är ångest, just nu.
Inget annat existerar
än smärtan, som hackar mig itu.

En korp har satt sig i mitt hjärta,
i min hjärna och i min själ.
Där sitter den och hackar, hackar,
på sår som smärtar mig så väl.

Den påminner mig om smärtans eviga existens,
en smärta som aldrig upphör.
Sår som aldrig läker,
och mediciner som inte biter,
medan hoppet sakta tynar bort.

En värld vi kallar vår,
ett smart fängelse i sig,
inte av järn, ej av sten,
men av tid, begär och distraktion.

Vardagens slit och evig cykel,
från födelse till den kalla döden,
allt för att själen ska vända bort,
från sitt sanna inre.

Arkitekten är demiurgen,
med fångvaktare vid sin sida,
de upprätthåller den sköra illusionen,
att detta är allt som är.

Ett förrädiskt fängelse det är,
som förför med glädje och passion,
eller fångar med rädsla och smärta,
allt för att hålla oss kvar i leken.

Förhäxade är vi, ja,
av vår materiella värld,
bundna till den i nöd och lust,
utan frihetens ljus.

Men i väggen finns en spricka,
ett ögonblick av djup stillhet,
en dröm, en känsla som växer,
att det finns mer än så här.

Dessa blixtar, glimtar genom gallren,
de visar en väg ut, en väg till frihet,
följ det ljuset, och du går fri.

Min framtid

Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.
Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta min ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.

Av: Edith Södergran

Ur boken ”Samlade dikter, ´Den svenska expressionismens drömmerska och sångerska´ ”

Om E. Södergran

Edith Södergran (1892–1923) var en finlandssvensk poet som räknas som en av modernismens pionjärer i Norden. Hon levde ett kort, ganska isolerat liv och dog ung av tuberkulos. Hennes poesi bröt mot alla regler för hur poesi skulle skrivas på den tiden. Istället för rim och fasta rytmer använde hon fria verser, starka bilder och ett personligt, direkt språk.

Hennes dikter handlar ofta om stora känslor som kärlek, längtan, andlighet och döden. De är fyllda av natur, mystik och en stark känsla av att vara annorlunda och utanför. Många av hennes verk blev inte uppskattade under hennes livstid, men efter hennes död insåg man vilken banbrytande och genial poet hon var. Idag ses hon som en av de viktigaste poeterna i Skandinavien.

Kärleken är som vägen,
den bär åt två håll.
Som universum,
evig men begränsad.
Hur mycket orkar vi ge?
Hur mycket kan vi ta emot?

Vad är för mycket,
vad är för lite?
Utan stoppskylt, rusar vi
utan att tänka,
utan att känna,
utan att uppskatta.

Vi ser inte
de vänliga leendena,
missar tacken och hejen.
Alla kramar i ett sms.

Och det där hjärtat,
som bultar i dig,
som bultar för dig.

När tystnaden är här,
när du är stilla,
när ditt sinne är lugnt.
Då, först då,
kan du höra,
kan du känna
kärlekens bultande hjärta.

Nu ska ni få läsa en dikt jag skrivit själv. Men först tänkte jag berätta lite om hur jag brukar gå till väga när jag skriver. Ofta börjar det med att en fundering eller en tanke dyker upp i huvudet, och då sätter jag mig bara och skriver ner allt. Jag låter orden flöda fritt och bryr mig inte ett dugg om stavning, styckeindelning eller sånt. Ofta blir texten sedan liggande, kanske läser jag den aldrig igen. Men om jag återvänder till den, då tror jag att det finns en mening med det – något säger mig att ‘det här ska bli en dikt!’. Då börjar jag skala ner texten. Jag plockar bort alla onödiga ord och utfyllnader. Ganska ofta blir det bara två, tre ord kvar från varje mening, liksom själva kärnan. Och utifrån det här ”magra skelettet” börjar jag sen bygga min dikt.

Komma ut

Jag tänker på de där platserna
skärmarna, flödena,
där unga visar upp sina själar
som om sanningen bor i likes.

De säger att de kommer ut,
som om världen väntar med applåder.
Men livet fungerar inte så.
Verkligheten är tystare.
Den dörren, den glittrar –
men bakom den förändras allt.
Inget blir som det var.

En osynlig stämpel.
Fastklistrad.
Du trodde du vann –
men kanske var det samhället som vann över dig.

Att tala, att tiga –
båda kräver mod.
Du är du.
Och det räcker.
Oavsett om världen vet
eller om den aldrig får veta.

Garderoben är ingen plats –
den är en känsla.
Den bor i bröstkorgen,
inte i kläderna.
Det handlar inte om att du döljer dig för mig.
Du skyddar något i dig själv.

I en bättre värld
skulle ingen fråga,
ingen döma,
ingen behöva förklara.
Men vi lever inte där –
inte än.

Så vad du gör
och när du gör det
är upp till dig.

Vill du stå i ljuset – gör det.
Vill du smälta in – gör det.
Det finns inga måsten,
inga regler
,bara du,
i ett rum någonstans.

Kanske ensam.
Kanske rädd.
Kanske fri.

Och det är nog så mycket mer
än vad någon annan
någonsin behöver veta.

Jag hoppas att du nyss läst sidan ”Om”. Har du det, så vet du att den börjar med en dikt av Tomas Tranströmer. Om du inte har läst den än, så rekommenderar jag det varmt – du får både ta del av en fantastisk dikt och samtidigt lära känna mig lite bättre.

Nu tänkte jag dela med mig av ännu en dikt av Tranströmer. Men först – en kort presentation av vem han var.

Tomas Tranströmer (1931–2015) var en av Sveriges mest älskade poeter. År 2011 fick han Nobelpriset i litteratur. Hans dikter är kända för att vara både enkla och djupt tänkvärda – ofta få ord, men fulla av starka bilder och känslor. Han kunde få vardagliga stunder att kännas magiska eller existentiella, och han skrev ofta om naturen, stillheten och det inre livet.

Förutom att vara poet jobbade han som psykolog, något som också färgade hans sätt att se på världen. Bland hans mest kända böcker finns 17 dikter, Östersjöar och För levande och döda.

Efter en stroke 1990 blev han delvis förlamad och förlorade mycket av sin talförmåga – men han fortsatte att skriva. Hans poesi är översatt till mer än 60 språk och berör fortfarande människor över hela världen.

Ostinato

Under vråkens kretsande punkt av stillhet
rullar havet dånande fram i ljuset,
tuggar blint sitt betsel av tång och frustar
skum över stranden.

Jorden höljs av mörker som flädermössen
pejlar. Vråken stannar och blir en stjärna.
Havet rullar dånande fram och frustar
skum över stranden.

Där har vi T. Tranströmers bildrika poesi i ett nötskal, enligt mig.